Depp av att jobba nu när det är dött och tyst överallt…. är det något fel på mig? Jag borde vara glad att jag slipper människor! Knas…

Jag bryr mig inte om att det är kallt och mörkt ute. Tvärtom så kan det vara ganska skönt med mörker. Speciellt då alla andra människor har fått för sig att klaga så mycket, det ger mig ett litet leende på läpparna när jag tänker på det, för vet ni vad, det är egentligen inte så jobbigt.Däremot skulle det nog behövas en längre paus mitt på dagen, ungefär som i Spanien med siesta, det bör helt enkelt finnas vintersiesta då vi Svenskar får gå ut i ljuset och inte begå självmord.

Men, i mörker syns man inte, det är skönt, det är något jag alltid gillat.
Det är kanske där jag är just nu, lite i mörker.

Det känns som att man inte gör något vettigt med sitt liv. Jag vill känna mig speciell, jag vill inte vara ensam. Vissa känner att de behöver ha ett spännande liv, att de måste göra en hel drös saker innan de dör, en “bucket list” att följa. Men det är inte riktigt på den nivån jag är. Visst jag vill göra saker, bara inte ensam. Men till slut så får det väl bli så, jag bara drar iväg. Nära har det faktiskt varit, men det var kanske 5-6 år sedan, och då blev det inte av.

Nu är man äldre och ska vara visare, men dubbelmoralen slår mig, jag vill både gömma mig, men ändå vara värsta speciell.
Det går inte ihop.

Men precis som med alla livskval i livet, så är detta ett kval jag kommer ta mig förbi.
Töntigt som satan är det här och just nu är allt annat än jag i mitt liv speciellt.
Eller snarare, det är inte så mycket som är speciellt, mest bara trist.

Nu är det dags att ta hand om sig själv! Kålpudding och ett glas mjölk!

Eller kanske också lite rökelse?

Det blir nog bra!