Jag har försökt att inte vara arg. Jag har försökt att vara medlare. Men kroppen har nu sagt ifrån. Kroppen skrek och till slut bubblade ilskan upp.

Jag är arg för att jag trodde på någonting men blev totalt lurad, jag blev förrådd, huggen i ryggen, flera gånger.

Det är svårt att processa något sådant.

Men vad vill jag då?
Jag vill inte var arg.
Jag vill veta hur jag får tag på lite viljestyrka.

Jag har alla möjligheter att göra vad jag vill. Världen är öppen för mig.

Men det är den där förbannade ångesten, den som dyker upp så fort något bra händer.
Det är den som står mellan mig och min lycka.

Jävla ångest.
Jag har insett är att jag får vara arg. Men jag borde fokusera och rikta ilskan mot det som egentligen förstört mig. Jag får vara arg, inte på mig, inte på någon som förrått mig, utan på det som brutit ner mig.

Det är i mig kampen ska utkämpas, det är den enda kampen jag kan vinna. Det är den enda kampen som ger mig mer energi tillbaka när jag till slut vinner.