Jag har en förbannelse på mig. Förbannelsen gör mig till en tam hemkatt. En katt som inte riktigt vågar fullt ut skydda sitt territorium. Vid första tecken på fara springer jag iväg tillbaka in i mitt varma säkra hem. Mycket på grund av bekvämligheten i det hela. Varför slåss om du redan har det ganska ok? Nä, precis, det finns ingen anledning.

Förutom att jag faktiskt vill något helt annat. Jag vill mer. Jag är ingen tamkatt.

Rättelse, jag vill inte vara en tamkatt.

Men hur ska jag hitta ork till att resa ragg? Hur sätter jag igång systemen i min kropp? Hur ska jag göra det jag vet att jag måste göra? Jag hamnar alltid i samma situation, exakt samma. Jag blir ledsen och jag gräver ner mig (fast jag vet inte när en katt gjorde det sist… denna metafor var nog kanske inte så bra), sen dränker jag mina känslor i allt annat än viktiga saker. Jag sätter mig i ett ekkorhjul och intalar mig själv att det är vad som är meningen med livet.

Jag försökte ta mig ur ekkorhjulet, ta mig ur min egenskapade värld, mitt egna liv. Jag släppte in nya saker i min skyddande fantasivärd, jag släppte in virus innanför min sfär. Sfären är numera helt trasig och jag är totalt öppen för nya attacker. Men jag tror att det är hälsosamt ändå, i slutändan kan smällarna ta mig någonstans bättre!

Men hittills har det inte gått som planerat eller som önskat, jag försökte verkligen göra allt jag kunde för att mina uppmålade förväntningar skulle förverkligas. Men precis då det gällde som mest, då allt kunde vända, då jag borde rest ragg, då gick jag bara in till värmen igen.

En sak kan jag åtminstonne börja göra. Sluta intala mig själv saker.