Några ord om min lycka

Jag är en del av världen.

När jag får ta del av den mår jag som bäst.

Några av mina bästa minnen är från resor.

Att sitta vid en sjö efter 4 mils vandring någonstans i en skog längst med Bergslagsleden eller att sitta på en sanddyn med en cider i soluppgången och lyssna på Infected Mushroom.

Dessa och andra själsupplyftande gånger är tillfällen jag önskat kunna dela med någon, men det är också gånger jag varit som absolut lyckligast i livet.

Rotlös som jag är i världen känner jag en enorm tomhet i att leva ett “normalt” liv. Jag känner mig inte hemma någonstans. Samtidigt tycker jag det är normalt att vilja uppleva nya saker. Det jag menar med “normalt” är att nöja sig med sin egen världsuppfattning och sin egen vardagssfär.

Just därför tror jag att jag känner mig hemma överallt.

Överallt där jag får ta del av något genuint mänskligt, världsligt eller naturligt.

När jag vandrar känner jag historiens vindslag av de som tusentals år innan mig vandrat på samma plats, suttit vid samma sjö och eldat för att värma sig vid samma naturliga skydd.

Samtidigt tänker jag på att omgivningen sett annorlunda ut genom historien. Vikingarnas landskap såg annorlunda ut. Bland annat var havsnivån högre och några grader varmare.

Eller om jag sitter vid en lägereld på 2000 meter över havet i Thailand och samtidigt ser Vintergatan, ja då tänker jag hur människor genom tiderna har gjort samma sak.

Då känner jag mig hemma. Jag är människa. Gränslös och rotlös, ständigt sökande efter något betydande.

Så tänker jag på varje plats jag tar mig till. Det är nog därför jag kan känna mig hemma överallt.

Som adopterad från ett annat land och med väldigt liten familj, som utstött under skoltiden och som oförmögen att kunna ha romantiska förhållanden, det är jag.

Det är vad som gör den till vad jag är. Jag känner mig för djup för det “vanliga” men samtidigt vill jag ha det enkelt. Enkelt i den mening att saker inte behöver vara grandiosa för att väcka inspiration, glädje eller vällust.

Klyschan att de är de små sakerna i livet som betyder nåt lever jag absolut efter. För det är sant.

En annan klyscha jag lever efter är den om att allt får ta sin tid. Stressa inte, eller:
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Vilket helt enkelt betyder att man sår sina frön och låter de under lång tid gro och växa. Man tar hand om sina relationer, sitt liv och gör man det rätt, då får man en bra skörd. Men det betyder att man måste kunna ha tålamod.

Ett annat sätt att säga ungefär samma sak och som är mitt grundläggande motto i livet är…

Allt av värde är något man måste jobba för och det får ta tid. För om det är värt, då vet man att det kommer vara värt det.

Visst låter det enkelt?

Tålamod att veta att uppoffringar måste ske idag om man ska kunna vara lycklig i framtiden.

Mina exempel låter kanske grandiosa men är inte mer än en lycka att få ta del av världen. Vare sig det är något som är ganska nära som i Bergslagen, eller något långt bort som Thailand. Eller vem har sagt att balkongen inte räcker för det?

En grön balkong får mig att må bra! Att odla sina egna små plantor är en upptäckt i sig. Det är att uppleva något naturligt och genuint. Jag blir lycklig av att se mina tomater och kryddor gro! Att få se de första små tomaterna är som en miniversion av att uppleva något helt nytt.

Jag har under lång tid haft en önskan att upptäcka och att lära mig. Jag känner mig som ett barn när jag får se en ny plats eller när jag lär mig något nytt.

Som liten drömde jag alltid om vad som fanns där ute, både bakom den stora skogen men också bakom månen och bland stjärnorna.

Kanske kommer dessa känslor från det faktum att jag inte har några riktiga rötter. Det förstärktes tidigt av att vår lilla familj inte hade möjligheter att kunna resa någonstans. Men önskan har alltid funnits där. Istället har jag fått drömma mig bort i fantasyvärldar i böcker och i spel.

Det har varit min trygghet och tillflykt under hela mitt liv samtidigt som det har på något vis tillfredsställt mitt drömmande sinne.

Det här är jag när jag är som lyckligast. Tänk vad som hade hänt med mig om jag hade hittat någon att dela det med. Jag hade nog exploderat som en supernova i känslor.

Jag vågar inte ofta prata om mina drömmar. Jag vet inte vems fel det är. Samhällets? Kanske, men också på grund av då jag ändå berättar om sådant jag tänker på, då försvinner folk ganska fort innan jag hunnit prata klart. Det händer inte alltid, men då det händer är det svårt. Framför allt eftersom det är 100% av mig själv och min själ som jag delar. Det gör att jag inte vågar prata om min till synes alldeles för ovanliga världsuppfattning. Alldeles för ovanlig för vanliga konversationer det vill säga.

Jag är en drömmare. Jag drömmer stort och litet och jag har inte bråttom. Det känner jag mig trygg i, för det gör mig mindre stressad. Däremot är de flesta omkring mig inte lika långsiktiga eller har helt enkelt mer bråttom med saker och ting.

Ibland tänker jag att allt hade varit så mycket enklare om jag bara varit normal.
Vanlig.
En sån där som bara gör saker man ska i vårt samhälle.

Men hade jag kunna ändra världen…

Då hade jag inte gjort det. För om alla hade varit som jag, då hade inte jag varit unik.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.