Dags att äntligen skriva någonting.

Just nu sitter i en alldeles för mjuk säng i Umeå, den var svår att somna i, så varför inte skriva några rader medan man lyssnar på Eminems senaste album. Några låtar har till och med Majkiterapi. Det vill säga sådant jag kan säga till andra när de behöver råd.

I guess we are who we are
Headlights shining in the dark night I drive on
Maybe we took this too far

I went in headfirst
Never thinking about who what I said hurt, in what verse
My mom probably got it the worst
The brunt of it, but as stubborn as we are
Did I take it too far?

Vad ska man säga? Det är som det är. Det är bra när det är bra.
Det är dåligt när det är dåligt. Just nu är det bra, trots sömnlösheten, åtminstone beror det ej på dåliga saker som för några månader sedan.

Det tar tid att strukturera sitt liv så att man har full koll på allting. Men man måste också låta sig själv surfa på vågen av impuls och ogenomtänkthet ibland. Det är ett av sätten vi har för att ta oss någonstans, ta oss vidare. Jag skulle inte vilja påstå att det är ett av de bättre sätten, kanske till och med ett av de sämre sätten. Men det är bättre än att stå still eller gräva ner sig.

Så nu är det dags att bygga en egen vågmaskin. Skapa vågor för att sedan kasta ut sig själv mot något man själv utstakat och planerat.

Men innan något sådant händer, Bilbo! Pepp!

Och nu: Fortsätta kolla på Cinemassacres Monster Madness! You should too!