En sommarkväll sitter hon ensam och stirrar ut över havet, det är något som inte stämmer, något som inte känns rätt. Hon tänker på allt som kunde varit och allt som borde varit. Hon tänker på vad hon  måste göra och vilka kläder hon ska ha på sig samtidigt. Det är sådana tankar som skrämmer bort hennes kvällspartner Jon Blund, eller kanske är det tandfen? Hon vet inte vem det är som sprinklar sin magi över henne om nätterna, men oavsett vem det är så lyser den med sin frånvaro ikväll. Det är nästan helt tyst, de enda ljud som hörs är vågorna som skvalpar mot den gamla piren. Av måsarna märks ingenting ikväll: “precis som alla andra rymmer de också ifrån mig”, tänker flickan och fäller en tår. Hon tar ett djupt andetag och återfår fattningen, hon är för stark för att gråta!

En lika tankespridd pojke är ikväll ute på en promenad, han måste ventilera sina tankar och försöka få ordning på dem. I hans inre är det kaos, det är fältslag och krig, det är solsken och änglar och det är fest med ledsna clowner. Han är duktig på att hålla kaoset i schack, på hans yttre syns det inget, till och med hans hy är av det allra lugnaste slaget, precis som en fin och len barnrumpa, eller det är i alla fall vad hans pappa brukar säga. Det tar lång tid att organisera dessa tankar, pojken planerade därför att ta en lång promenad och förberedde sig med en termos av sitt favorit-te. Teet luktar som en bukett vackra sommarblommor och smakar som hubbabubba, kombinationen gör honom alltid så glad. Han längtar tills han faktiskt hittar någonstans att sitta och ta en en kopp ikväll.

Flickan har nu suttit och funderat över livets alla frågor i någon timme, hon vet inte egentligen hur länge, konceptet tid försvinner när hon är vid havet. Det är som om alla tar en välförtjänt paus här. I samma stund som flickan börjar tänka på att gå iväg sätter det sig en pojke bredvid henne. Han tittar på henne någon sekund, ler och sedan skrattar han glatt. Flickan däremot blir lite förvirrad, hon ser på pojken och hans glada anlete, men vet inte hur hon ska bemöta det. Det är ändå ett tvärt kast från djupa tankar till skratt och glädje. Men där sitter de, båda två och dinglar med fötterna, de dinglar och bara sitter tysta. Pojken slutar och nästan hoppar till, som om han kommit på något. Han plockar ivrigt fram något ur sin väska, en termos. Han ler väldigt glatt och frågar flickan: “vill du ha lite te?” Hon svarar inte, men man kan tydligt se på henne att hon blev lite glad, hon ler nu också och verkar fundera på något. Pojken fortsätter: “Jag lovar att du kommer tycka om det!” Flickan svarar: “Men, du har ju bara en kopp?”. Hon är nämligen en sådan person som inte vill vara det minsta av ett problem för någon. Pojken tänker till lite och rotar i sin väska igen och utbrister: “Aha! Inte ens ett problem!”. Han tar fram ett litet paket som verkar vara nyuthämtat från posten, han öppnar det och tar fram en glaskopp och säger: “Jag beställde den här en vecka sen, den var så fin och idag kom den fram, jag måste ha glömt att ta ur den ur väskan när jag kom hem tidigare, här, jag häller upp lite åt dig” Flickan svarar glatt och lite förvånat: “Men oj, tack! Vad snällt av dig, men är du säker, det är ju en helt ny kopp?”. Han tittar på flickan med höjda ögonbryn och svarar inte, istället ger han henne koppen fylld med te och därefter fyller han upp termosens lock och utbrister “Skål!”

Där satt de tillsammans och pratade strunt, drack gott te och hade det väldigt mysigt. Att de både hittade vad de behövde den kvällen kunde ingen ha anat. Ingen vet heller om de någonsin träffades igen.
Men flickan vet, att hon den kvällen hittade sin Jon Blund