Jag har insett att Hue är ganska chill, om man kommer bort från huvudgatan.

Det räcker med att sätta sig på nån restaurang. Som jag gjorde nu, DMZ bar & restaurant. Vilket inte är ett genuint ställe alls men det är en chill stämning i alla fall. Vill man träffa andra västerlänningar så är det nog rätt ställe.
Till maten fick jag inga ätpinnar, such dissapoint. Men jag brydde mig inte om att fråga om några. Det var gott i alla fall.

Hitils har alla mina hotell varit mycket  bra. Detta var inte ett undantag. Mycket hjälpsam och trevlig personal. Eftersom jag lyckades slarva bort min tågbiljett fick jag skuts på en skoter till tågstationen för att köpa en ny. Tur var det för hon som sålde biljetterna på stationen var den segaste och mest ointresserade perosnen ever. För att få hennes uppmärksamhet krävdes det att min förare knackade på rutan. Knappt då brydde hon sig. Men hon kunde nog inte engelska och vem vet, hon kanske hade haft en dålig dag. Hon gav till och med tillbaka för lite pengar. Eller hon gav inte ens, hon bara viftade iväg dem mot mig.  Däremot handlade det om så lite så jag brydde mig inte. En biljett fick jag i alla fall 😉

Hue ölen var inte så speciell. Som jag nu sitter och förtär. Fyi.

Här sitter jag och fu derar. Hur kan en så liten stad ha så mycket ljud överallt?
…….

Jäklar vad mitt engagemang fluktuerar. Ena stunden är jag sjukt pepp på nåt och tänker att det är en bra idé, andra stunden är jag mer tillbakadragen. Whatever floats your boat I guess. Jag har i alla fall ingen som är irriterad på mig. Allt får gå i min egen takt 🙂
Det känns bra! Jag har aldrig varit och kommer aldrig vara den där megaextroverta killen som vill prata med allt och alla, fastän jag kan vara väldigt bekväm med att vara social. Jag känner bara inte att jag vill tvinga ut något ur mig själv. Det har fungerat bra hittills i alla fall.  När jag ser de andra som reser så ser jag inte mig själv i dem, jag är väldigt olik många av dem. Det är väldigt få som reser ensamma. Antigen är det par, två vänner, eller ett kill- eller tjejgäng. Aldrig blandade grupper. Det är lite konstigt faktiskt.

Idag fick bli en planeringsdag. Jag orkade inte engagera mig i att se saker. Jag begav mig bara ut på småpromenader och sen valde jag att avsluta kvällen med Day9 och “Mostly Walking” där Sean och två av hans spelutvecklarvänner spelar gamla spel. Fantastisk kul!