Det var en gång en snäll liten pojke som tyckte om att leka med sina kompisar.
Han tyckte faktiskt om det så mycket att han gick hem till dem och frågade om de kunde leka!
Promenaden mellan kompisarna han frågade tog lång tid, men tanken på att få leka med någon av dem var tillräcklig. Han tyckte inte det var jobbigt att promenera, han tyckte istället det var jobbigt att vara ensam och utanför. Han ville spendera tid med de han tyckte om, de som hade fler leksaker än han själv och de som hade nyare spel än han själv. För det fanns alltid någon som hade häftigare saker hemma och alltid var han lite efter alla de andra. Hans familj hade nämligen inte råd att köpa det nyaste, tuffaste sakerna i affären. Han ville vara omtyckt av andra, men det var svårt när man inte var häftig som de andra! Det var svårt när de andra alltid hade något nytt att visa, antingen var det en ny Heman-gubbe eller en ny turtlesväska, sådant gjorde pojken avundsjuk. Han blev så avundsjuk på de som var populära att han började hitta på saker. Han märkte att han kunde få uppmärksamhet om han hittade på häftiga saker han gjort eller hade hemma! Genast blev han mer populär och faktiskt gladare.

En skoldag som hade flutit på helt normalt med ett par påhittade historier utöver allt annat avslutades och pojken gick hem till sig själv, väldigt nöjd och glad. Men innan pojken skulle sova, klockan 10 på kvällen efter att han har tittat klart på tv, ringer telefonen. Han svarar men känner inte igen rösten, det är någon som pratar på engelska! Det är en tjej, hon frågar pojken om han ska med på fest med massa människor. Men hans engelska är inte så bra, de har precis börjat med det i skolan! Han blir lite förvirrad och försöker knackigt svara att han inte kan just nu, att han gör annat. Men egentligen vill han gå, även om det är en okänd person så är tanken på att någon ringer och bjuder honom på fest mycket spännande! Aldrig har någon bjudit pojken på fest tidigare. Något kalas hade han visst blivit bjuden på, men fest? Nej det var något nytt. Men han visste att hans mamma inte skulle tillåta honom att gå ut så sent och han visste att han behövde sova. Att det var onsdag kväll tänkte han faktiskt inte på, men det tyder bara på den förvirring som uppstod hos pojken. Till slut lyckades han ändå avböja inbjudan och säga god natt till tjejen i telefonen, hon svarade: “okay, it is going to be so fun, but good night”, fnissade och lade sedan på.

Dagen efter kom pojken till skolan, väldigt trött var han och gäspade mycket. En klasskompis kom fnittrandes fram till pojken och undrade om han hade fått något konstigt samtal igår, av någon engelsk person. Han spärrade upp ögonen och funderade för sig själv: “Hur kan hon veta? Fick hon också en inbjudan?. Han svarade efter en lång paus: “Ja faktiskt, det var lite kul, men jag kunde inte gå på festen hon frågade om”. Tjejen tittade fundersamt på pojken och sa: “Jaha, men visste du att det var min kompis som ringde, hon skojade bara?”. Pojken blev väldigt illa till mods, för nu slog det honom, han förstod allt. Han hade blivit lurad av sina klasskamrater! Han kännde igen flickans röst, och han kunde nu minnas att han faktiskt hört två röster i telefonen. Han försökte snabbt komma på någonting att svara, någonting som kunde rädda situationen. Efter en kort stund svarade han med ett påklistrat skratt: “Jag hörde allt att det var ni, jag visste det direkt. Jag ville bara skoja tillbaka med er”. Flickan verkade tro på detta och svarade: “Ja visst var det roligt!”. Därefter skrattade hon till lite och skuttade iväg till sin vän. Pojken kände sig visserligen lättad då han lyckats snärja sig undan åtlöje. Men innerst inne blev han mycket ledsen. Att hans klasskompisar ringt till just honom, för att de visste att han är lite dålig på engelska, för att han alltid skulle försöka vara med i gänget, för att han alltid vill synas. Han kände sig nu istället som en måltavla, utsatt och ingenting av detta tyckte han var skoj!

Pojken mådde dåligt över händelsen under lång tid, han grubblade på det ofta och det visade sig i skolan då han inte längre försökte få nya vänner. Han gjorde bara det han skulle, matte var han bra på och det tyckte han om. Lärarna berömde ofta honom och det var alltid kul att gå på kvartsamtal. Alltid fick han beröm för hur bra det gick för honom med skolan. Visst, pojken hade inte många vänner, men det var ändå okej för honom. Han hade inte längre ett behov av att verka rolig eller spännande.

Något år passerade, men pojken ändrades inte mycket. En dag gick han som vanligt till sin kompis för att fråga om de kunde leka, för sådant gjorde han fortfarande, även om ingen annan gjorde det och även om han faktiskt kunde ringa dem. En av vännerna som hade tid att leka började prata om bilar, närmare bestämt om en gammal Volvo, en PV. Pojken hade ingen aning om vad detta var men han låtsades hänga med ändå, han nickade och verkade positivt inställd till allt vännen sa. De gick in i kompisens pappas garage, där stod det en gammal bil, en “bubbla”, för så mycket visste pojken om bilar! Men ack vad han hade fel, detta var den omtalade “PV’n” och pojken kunde inte i all sin dar förstå vad det var som gjorde just den här bilen så häftig. Kompisen var eld och lågor över bilen och sa att han till och med fått köra den en bit. Det fick pojken att känna sig så liten, men ändå så var han faktiskt glad för sin kompis. Men mest var han glad för att bara få umgås och prata. Även om vad de pratade om inte alls var intressant för pojken. Efter ett tag började kompisen istället att prata om en annan bil, en ny Volvo! Han frågade pojken om han hade sett den nya modellen, den med lampor upp till taket. Pojken svarade att han kanske hade sett den, men att han inte var säker. För det var så han brukade svara när han inte ville verka vara dum. Kompisen försökte förklara hur den såg ut, han sa: “den har lampor ända upp till taket, de sitter där bak på bilen och man ser de tydligt när de lyser”. Pojken försökte tänka ut hur bilen faktiskt såg ut, om han faktiskt hade sett denna bil, hans fantasi sprang lös och funderade och funderade, men inte kunde han komma på att han hade sett den någonstans. Istället fick han en bild i huvudet där baklysena på bilen satt fast med pinnar och var upphöjda, där bak. Ungefär som på en cykel med de reflexerna man kan böja ut. Till slut svarade han: “ja den är riktigt häftig”. Direkt efter det kom kompisens mamma ut och ropade att det var middag. De båda kompisarna sa hejdå och pojken började gå hem, och faktum var att han länge funderade på hur denna nya Volvo egentligen såg ut. Dagen efter satt han tillsammans med en annan kompis på bussen, kompisen tittade ut genom fönstret och pekade och ropade flera gånger då han såg den nya Volvon, självklart tittade pojken ut och försökte se bilen, men han kunde inte se den. Den bil han letade efter i sitt huvud fanns inte där, bilen med lampor på pinnar.

Senare samma dag gick pojken själv på en promenad, som han också brukade göra, han gick till den största parkeringen som han kände till och tänkte hitta bilden hans kompisar pratade om. Han gick och gick, han hittade bilar av alla de slag, men inte kunde han hitta den han letade efter. Han kände sig nedslagen och satte sig ned för att vila lite. Han tittade ner i marken, där fanns det många myror som sprang omkring mållöst. Han funderade på hur myrorna tänkte, eller om de ens kände något, han fantiserade om vad myrorna gjorde när de var hemma, när de inte var ute och jobbade. Han började därför följa efter myrorna, kanske för att ta reda på den fråga han just ställt sig själv. Efter några meter såg han att de gick under en bil och dit ville han inte följa efter. Han sträckte därför på sig, och tittade upp. Han stod bakom en bil med väldigt speciella bakljus. Bakljus som täckte hörnen på sidan av bilens baksida. Det var olika färger på ljusen, röda, gröna och vita och helt plötsligt slog det honom! Det var ju precis denna bil kompisarna hade pratat om! Han tänkte direkt att kompisarna förklarat den mycket dåligt, den var inte alls som de beskrivit för honom. Men någonting annat slog också honom den dagen…

Han kände att han var annorlunda, men att det ändå var okej. Det hade han aldrig känt förut, kanske hade det nu ändrats för att han märkte att han faktiskt tänkte annorlunda än sina kompisar. Hans fantasi skapade andra bilder än vad de andra skapade, vilket måste betyda att han är minst lika bra som de andra, bara att de förklarar saker sämre! Pojken kände sig glad, han hade hittat bilen, han tyckte inte den var så häftig, det hade faktiskt varit häftigare med den bilen som han fantiserat fram i sina tankar. Det gjorde att han började tänka på sig själv, att han kunde tycka om precis det han själv ville! Han behövde inte ta efter andra, eller försöka få andra att se det han såg.

Ända sen den dagen kunde pojken vara sig själv.
Ända sen den dagen kunde jag vara mig själv.

God natt, nu har ni nog somnat!