Also say hi to hot dog Patrick o/
MOVIES
Returner
Ett tag sedan förlorade jag några recensioner, det var trist och jag har redan skrivit om det. Efter händelsen har jag inte postat mycket alls (kanske p.g.a. ork eller tidsbrist, jag har egentligen ingen bra ursäkt ^^). Speciellt så har lite längre texter med tankar och åsikter om filmer eller serier jag sett underprioriterats.
Med detta inlägg tar jag ett steg för att sätta igång med det igen. Då passar det ganska fint att jag valt att skriva om Returner (HA! Jag återvänder till att skriva…. -_- (ge mig stryk)).
*ehurm* Men ska vi vara lite seriösa då? Det är nämligen lite spännande att formulera sina tankar i text, man ger sig möjlighet att reflektera över sina egna tankar och kan därför kanske uppskatta film på ett annat vis i slutändan. Det blir enklare att förstå varför något är bra och varför något är dåligt, eller det blir åtminstone enklare att förklara varför man själv tycker så! Jag skulle kunna babbla vidare om detta men det gör jag inte, inte nu i alla fall.
Returner
Lite som av slumpen visade det sig att just denna skulle ses, jag “råkade” vara uppe ganska länge en natt då jag sov borta i Uppsala. Jag “zappade” lite mellan kanalerna och whoops så började en film! Ja varför inte tänkte jag.
Det här blir inte en så lång text och ingen djup analys av någonting. Jag vill mest bara gå igenom det jag verkligen gillade och det som jag gillade lite mindre (hmm, det kanske är så jag gör oftast).
Något som blir påtagligt direkt med filmen är att den är “japansk”, och då menar jag inte japansk som i att “Oj, titta de pratar japanska och de ser så japanska ut”, utan snarare hur de väljer att stilisera filmen, hur de väljer att bygga upp storyn, hur de bygger karaktärer och hur de sedan avslutar allt. Det ger en skön känsla genom hela filmen, en känsla som bevisar att det faktiskt går att göra actionfilm på annat vis än det superetablerade vi är vana vid här i väst. Det blev lite som en frisk fläkt ifrån öst! Det gav faktisk lite mersmak och en vilja av att se fler “utländska” filmer.
Filmen handlar om Milly, som ska rädda mänskligheten från att utrotas av utomjordingar. Hon reser tillbaka i tiden från en framtid som ser allt svårare ut för de få människor som finns kvar på jorden. Väl framme i “nutiden” hittar hon en prisjägare, Miyamoto som hon snärjer för att hjälpa henne i sitt uppdrag!
Det märks genomgående i filmen att budgeten inte varit så stor.
Ljudeffekter har fått ta mycket stryk och desamma vissa av specialeffekterna (jag återkommer till varför det bara är “vissa”). Många av effekterna återanvänds alldeles för flitigt och de passar ofta inte in så bra i scenen. Det kan vara ljud som låter helt malplacerade eller som om de kommer från andra vapen eller laserskott som flyger i underliga banor helt i förgrunden, som ett enkelt filter över scenen. Skådespelarna är egentligen inte heller så jättevassa, speciellt inte antagonisterna. Huvudkaraktären är åtminstone väldigt söt och tillsammans med sin partner är de faktiskt väldigt gulliga.
Däremot tycker jag mycket om att de gör saker väldigt seriöst, utan glimten i ögat. Som ett exempel så tar gängledaren som Milly och Miyamoto kämpar mot upp ett raketgevär helt sådär casual utan att det är någon större grej och börjar skjuta mot dem. Han är helt enkelt en väldigt extravagant “Japanask” gängledare som vill vara lite speciell i kanten, fastän det egentligen inte är mer effektivt! Actionscenerna blir ganska sköna samtidigt som de går att fokusera på.gulliga. Den story de “berättar” är tillräckligt fängslande för att det ska fungera, även om den kan kännas lite cheesy och enkel ibland. Det storyn räddas av är helt enkelt att de vågar göra saker på ett lite annorlunda vis, det är mycket action i filmen men det balanseras med lite långsammare scener också.
Här måste jag återgå till effekter och hur de visuellt valt att jobba med saker på ett vis som jag gillar! Alla scener går att hänga med i, du får aldrig huvudvärk av skakande “häftiga” kamerarörelser, du spyr aldrig i munnen av lensflares, du behöver inte blöda i foten av alla dina arga sparkar mot väggen då CG animationerna är så pass överarbetad att allt ser plastigt ut. Nej, istället ser allt väldigt verkligt och troligt ut, det är lite smutsigt, skitigt och hårt vilket ger en helhetskänsla genom alla scener. Detta är extra fint då utomjordingarna kommer med i bilden. De är så “Japanska” som det bara går, det är så att man blir lite extra glad i ögat, speciellt då de smälter in stilmässigt i resten av filmen.
Karaktärsvalen och karaktärsdesignen är uppfriskande, effekterna och det animerade (inte de som nämndes i den negativa delen) är uppfriskande, storyn är intressant och helheten är ball! Japanerna har en tendens att göra saker balla helt enkelt!
Smått galen film med ett stort hjärta, 7 av 10 kastanjer!
Jag glömde tandborsten!
Jag köpte också en ny tandborste för att jag hade glömt min hemma, den är bäst och den är rosa! = Profit!
Men nu ser det ut som att jag är lite galen. Jag fixar en extra uppsättning av allting i lägenheten så ser det inte ut som att jag är så ensam! Eller som i Torsk på Tallin, förbereder mig för eventuell ny flickvän! …Eda!
Puss!
Tisdagens effort
Tisdagen blev också bra, kan man tänka sig!
Jobbet var inte alltför påfrestande, snarare för tråkigt. Men det kan också vara chill så att man hinner planera lite (och titta på dumma klipp). Annars fortskrider veckoplanen som den ska, allt går som på räls, jag har till och med smygbörjat på v.12. Jag har både idag och igår stått minst 3 timmar på jobbet. Woop!
Jag har också fortsatt med mitt vegetariska leverne, men jag har tyvärr inte tillagat något själv. Det blev mycket över från igår som jag tog till middag istället och till lunchen var jag ute och åt med Emy. Det blev en fin och mysig lunch!
Efter jobbet blev det lite vårstädning på datorn, det var lite spontant men välbehövligt. Jag tog nog bort ~10GB musik = SKÖNT! Det var en jäkla massa gammalt skit som jag aldrig kommer att lyssna på.
Lite träning har det blivit också, mina lyft börjar bli fler och fler, det är kul att man faktiskt märker framsteg.
Till slut blev det också en film, nämligen Judge Dredd, den från 1995. Jag ville se den då jag nyligen sett Dredd från 2012 och tänkte att det blir en enkel film att smälta en tisdagskväll. Samtidigt gillar jag att se lite äldre filmer faktiskt, då kan man ta filmerna i ett litet annat perspektiv och se om de håller i längden. Imorgon kommer lite tankar kring filmen upp där jag skriver vad jag tycker och hur jag jämför de två filmerna med varandra. Men kortfattat redan nu: 1995an är mycket bättre! 🙂
Nu är det dags att fixa min droppande kran och sova!
Tisdag: Done!
Veckans Oscarsnomineringar: Django Unchained + Argo
Jag har lyckats att se några av de Oscarsnominerade filmerna innan den avgörande dagen på Söndag. Tyvärr inte så många som jag hade önskat, men men!
Här kommer lite tankar om de två jag sett åtminstone.
Django Unchained: 8/10
Oavsett om man gillar Quentin Tarantino eller ej så tror jag att det finns något tilltalande med romantiskt dödande. Med det menar jag sådant dödande som en underdog får utföra. Eller en karaktär som utsatts för hemskheter och får till slut hämnas på sina förövare. Eller kanske någon som mördar för kärleken! Det är enkelt att romantisera dödande i en film och kort sagt så är mestadelen av denna film ett uppbyggande för att rättfärdiga mördande. Ofta kan stilen vara lite svårflörtad, Quentin använder gärna mycket “glimten i ögat” vilket kan tolkas som lite “B” samtidigt som han gärna slänger in humor, oavsett hur seriös filmen än försöker vara.
Denna gång håller han faktiskt en seriös ton genom hela filmen, ännu mer seriös än Inglorious Basterds. Men visst, han har sin stil och den skiner igenom på många ställen.
Men detta är i de allra flesta fall inget negativt. Enda gångerna jag rynkar lite på näsan är då det sprutar lite för mycket blod överallt, det känns ganska onödigt, men trots detta så är det faktiskt ganska snyggt stilistiskt sett, fastän lite opassande.
Gillar man Quentin så kommer man gilla denna film, han stil sipprar igenom i kameravinklar, dialoger och punchlines, men framför allt i musiken.
Quentin blandar olika typer och genres av musik friskt i olika scener. Det är en svår balansgång men han har en bra känsla för vilken typ av musik som passar när, han vågar gå ifrån filmnormen där många andra fegar ur. Det är uppfriskande att se scener från 1400talet ackompanjerade med modern rap. Det låter kanske galet, men det är passande. Samtidigt använder han också sig av extremt klassiska filmnormer som stråkar för en skrämmande scen. Orsaken till att allt detta fungerar är den starka storyn och de extremt välspelade karaktärerna. Det är storyn som bär filmen, var denna story utspelar sig är av mindre vikt. Den skulle kunna utspela sig när som helst eller var som helst men musiken skulle ändå ha varit densamma. Den passar karaktärerna och händelserna som en hand i en handske.
Friskt vågat!
Argo: 7/10
Denna hade en spännande story, speciellt i och med att den är sann. En behaglig film med ett jobbigt tema. Jag är glad över att de följde originalstoryn så nära de kunde. Jag är också glad över att något sådant faktiskt kan visas i vår galna värld. Samtidigt påminns man om att världen är lika galen nu som då. Jag förstår verkligen varför denna är nominerad, det är en fin story om samarbete mellan länder. Jag hade gärna velat skriva lite mer om den, men det orkar jag inte. Eller snarare, jag får ingen inspiration till att skriva mer, det kanske inte behövs! Annars brukar texten jag skriver komma till mig som av magi, men inte denna gång.
Well, filmen är bra och ganska speciell, men inte jättefantastisk! 🙂
Film hela veckan: Onsdag
Klintans genombrott! (Nä, det vet jag faktiskt inte), men detta är åtminstonne den tidigaste film jag sett med Clint Eastwood, och här är han jäkligt bra. Det känns som att Clint själv formar karaktären med sitt långsamma och uträknande vis att bete sig på. *tar en titt på filmografin*… Ok, det var inte den tidigaste filmen jag sett med Klintan, det var Tarantula (1955). Men det glömmer vi, för den filmen är riktigt dålig, 3 av 10 kastanjer har jag gett den tidigare!
Detta känns inte direkt från start som en klassiker, den är seg och det dröjer innan något av intressant faktiskt händer. Men det är inte början av filmen som är den bra delen, det är specifika scener och Clint Eastwood själv som gör det. Det är mysigt att se Joe Clint Eastwoods karaktär knata runt i San Miguel och dess omgivningar som om han äger staden. Filmen är nämligen snygg rakt igenom, samtidigt som Clint Eastwood är bra rakt igenom.
Karaktären Joe smyger omkring i staden på ett extra charmigt sätt, nämligen lite klumpigt men helt på “riktigt”. Hade filmen gjorts idag hade den ninja-klättring som han får för sig att utföra gjorts på något mycket mer spektakulärt vis. Men sånt är inget för Joe, han är ingen 2000-talsninja, han klarar sig på sitt vis. Det här är bra!
Om filmen inte hade huserat en av de sämsta dubbningarna jag någonsin hört (nej det går inte att bortförklara med att filmen är “gammal”) så hade jag tyckt så mycket mer om filmen. Men när en trumhinnesprängande siren till unge dyker upp, ja då vill man bara gömma sig. Ungen som förmodligen är 6 år i filmen spelas av en gapande 15 åring som försöker få fram en ljus röst. Det är inte bra! Ljudet har också totalt ljudanalfabetiskt spelats in i en helt annan miljö än den filmen i övrigt är inspelad i, och det hörs tydligt. Att ljudet (det kan inte kallas en röst då det låter som en siren) är på alldeles för hög nivå hjälper inte heller. Det sticker ut alldeles för mycket och får en att vilja gråta då detta faktiskt är det absolut sämsta med hela filmen. Hade de bara låtit ungen vara helt tyst så hade det… ja, sluppit förstöra upplevelsen och mina öron.
När vi ändå är inne på ljud så kan vi nämna en annan irriterande karaktär. Det är en av “ondingarna”, han skrattar som ett nasalt fån så fort någon blir slagen, det är inte lika hemskt som ungen, men det är bra irriterande. I övrigt är ljudet, och främst musiken riktigt bra och stämningsfull. Överallt där det finns ljud eller musik så har det en funktion och bidrar till den stämning som finns. Däremot är guldklimpen i det hela den lokala kistmakaren (som för övrigt är en av de få som har ett jobb i staden). Se bara på han! Han spelar så ärligt det går och det blir underbart!
Jag hade gärna sett en version i HD och med nymastrat ljud. Det förtjänar denna film. Nu när vi väl kommit till slutet så känner vi av det klassiska, det är musiken, det är omgivningarna och framför allt, det är Klintan och sitt vapen. 7 av 10 kastanjer!
Film hela veckan: Tisdag
Detta var en skön film att se en trött eftermiddag, bra balans mellan action och stilla stunder. Samtidigt är inte actionen så pass hjärndöd eller kaotisk att den orsakar hjärnblödning, som annars brukligt med shakycams och “coola” one-liners i filmer som denna. Samtidigt är storyn logisk och enkel att följa, inga konstigheter.
Äh, istället för kallt rabblande om filmen tänkte jag istället fokusera på det som irriterade mig mest; antagonisten. Ma-Ma är urusel på alla sätt och vis, var ska vi börja? Konceptet kan göras bra, det finns stöd i storyn för att designa, forma eller skapa en hemsk och horribel gängledare som inte skyr några medel för att få igenom sin vilja. Men så som karaktären är skapad i denna film går det inte att se den kopplingen, det slår helt fel – fel person har valts till att spela denna karaktär.
- Till att börja med så är hon egentligen för söt. Sminkning, hår, klädval och den generella designen av karaktären kan inte råda bot på detta. Den är istället skrattretande och passar inte det minsta in i den dystopi som filmen ska spegla.
Det ärr som hon har i ansiktet kunde lika gärna vara en vanlig halloweensminkning. Det blir inte trovärdigt! - Hon kan inte spela hemsk eller hård och när hon försöker kan kvaliteten jämföras med ett barn som ska göra en sur min – vilket inte är det mest effektiva sättet att förmedla rädsla.
- Dialogen till karaktären är tafatt, den är vare sig intressant eller vällevererad.
Sammanfattningsvis så kan inte Lena Headey, som spelar Ma-Ma, leverera en trovärdig hemsk person. Istället för att skapa en hård, tuff, kallbodig och hänsynslös gängledare har det skapats en fjantig, svag och framför allt en tråkig gängledare. Visserligen är handlingarna som utförs av henne hemska, men de utförs alltid kombinerat med dålig dialog eller då det inte finns någon dialog, ett otroligt fult flin. Pinsamt!
Visserligen har Dredd själv också ett speciellt minspel, men det fungerar och passar karaktären. Det kan också noteras att Judge Dredd levereras bättre och mer trovärdigt än Ma-Ma och detta med mindre förklaring av motiv och personlig bakgrund än vad Ma-Ma fått.
Trots detta var det en skön film, det är en som sagt okomplicerad story och i överlag en välgjord film. Ingenting oväntat händer, men man får det man vill, Dredd är totalt “Bad ass”. Det blir nästan som en “feelgood”-film, tyvärr drar antagonisten ned betyget mycket. 5 av 10 kastanjer!
Film hela veckan: Måndag
Valet att se denna film har en lite rolig bakgrundshistoria. Till att börja med så älskar jag generellt sett katastrof- och postapokalyptiska filmer, jag kan se filmer som dessa bara för genrens skull, detta i hopp om att få se något riktigt bra. Så när en diskussion om snygga skådespelare ledde in på Mila Kunis och hennes delaktighet i filmen höjdes mitt intresse. Jag undersökte vidare och såg att en av mina favoritpodcastare Gary Whitta (via Tested.com) skrivit filmen så var jag helt enkelt tvungen att se filmen!
Jag blev tyvärr lite besviken, egentligen inte på storyn men på hur den realiserats på film. Den är inte så avancerad och det är inte så mycket som händer genom filmen, däremot försöker den vara lite smådjup och religiös med en del budskap inflikade här och där. Detta kombinerat med det snygga sceneriet, de snygga miljöerna, den snygga Mila (som är riktigt duktig i sin roll) och den som vanligt grymma Denzel Washington gör filmen till en allmänt behaglig film att se på, inte mycket mer.
Den är tyvärr inte så bra som den kunde ha varit. Det finns lite för stora irritationsmoment för att göra filmen njutbar. Det går inte att låta sig själv sjunka in i storyn och insupa stämningen, och det är vad man vill göra med en sådan här film. Men det absolut sämsta med filmen är hur säcken knyts ihop, det känns billigt, man drar en stor suck och skakar på huvudet… Men slutscenen är snygg i alla fall!
Denzel kombinerat med miljöerna gör filmen sevärd, men glöm inte att Motorola, Apple och Dr. Dre gör elektronik som överlever kärnvapenkrig! 6 av 10 kastanjer
Say hello to my little weekend!
Äh, jag orkar skriva lite i alla fall! Allt i filmens (och böckers) namn 🙂
Något jag missat att blogga om är att Tolkien fyllde nyligen 121 år!
Grattis!
Vidare så har jag sett 4 filmer denna grymma helg, med varierande kvalitet.
- Film 1
Million Dollar Baby
Jag gillar Klintan och hans filmer (ok inte sett så många, men de jag sett gillar jag), men denna film skrämde bort mig till en början. Jag hade för en tid sedan börjat att se denna film men en kvart in gav jag upp. Jag trodde att filmen endast skulle handla om en tjejs kamp i en mansdominerad värld (boxning), som samhällskritik eller liknande. Jag fick direkt bilder etsade fast i min hjärna där denna tjej skulle vara kaxig, bli slagen, resa sig upp igen, vara tuff (för det är ju inte tjejer?), chocka världen och sedan i slutändan vinna både mot sig själv, sina begränsningar och alla som inte trott på henne. Jag såg en kavalkad av pinsamma “one liners” och pinsamma scener. – Det var därför jag avskräcktes.Men jag hade fel.
Filmen handlar visserligen om en tjej som kämpar, men inte på något “klassiskt” underkuvat “tjejer är svaga”-sätt som gjorts i många andra filmer. Filmen visar två individers kamp med sig själva och för varandra. Grundstoryn är bra och skådespelarna är detsamma. Det är en fin story, men jag känner att det var saker som saknades! Stora delar av filmen, som jag tyckte var spännande, lämnades hängande. Detta för att poängen med filmen var någon annan än själva boxningen, det handlade om dessa två personers liv. Det är fint och allt, men det lämnade ändå hål i mig och i den story jag hade följt! Istället för att bli rörd så blev jag irriterad.Det finns bra saker att säga om slut som inte följer den klassiska Hollywood-mallen där allt slutar bra mot alla odds. Men denna gång kände jag att det skalades av för mycket för att jag skulle känna att storyn var helt trovärdig. Det kan vara småsint av mig att fastna på detaljer. Men (spoiler?) vad hände med hennes motståndare? Det fick vi inget svar på. Det hade räckt med ett klassiskt tidningsurklipp inzoomat på skärmen i slutet, eller en liten textremsa som sa “Billie boxades aldrig mer…”.
Att jag ändå brydde mig så mycket om att få en komplett story visar på att filmen fångade mig och jag är glad att jag faktiskt gav filmen en andra chans! 6 av 10 kastanjer!
- Film 2
Total Recall (2012)
En påse bajs är detta. Den är så överfull med CG-animationer och jobbiga effekter att man nästan spyr. Vad sägs om att göra varenda scen som har en ljuskälla till en mardröm att se på? Vad sägs att dessa ljuskällor alla ska få någon orealistisk, optisk, blå, “Transformers”-effekt (Ja, jag skyller på Transformers och Michael Bay) som går över hela skärmen? Visst, det finns ofta små saker i filmer som man inte tycker om och som man kan bortse ifrån, men när dessa “små” saker fyller filmen till bredden så blir den en plåga att se på. Man kan endast bortse från dessa saker om man fysiskt avlägsnar sig från platsen som filmen visar sig på.
Men, jag såg klart filmen. Varför då kan man undra? Jo det för att jag gillar storyn i originalfilmen (med Arnold Schwarzenegger), jag älskar inte filmen, men de gör sitt bästa och Arnold levererar! Jag såg så stor potential i en nyrelease i och med ny teknik för alla häftiga miljöer samt möjligheten att bygga på storyn där det saknades lite innan. För originalstoryn är bra, men ibland känns saker ologiska och dumma, men det är sånt man kan bortse ifrån när en film är nyskapande och visar en helt ny värld, ens egen fantasi lyckas då fylla igen dessa “hål”.
Men jag gjorde fel i att fortsätta kolla!
Jag är inte emot att ändra en berättelse när den ska berättas om igen. Men här, där de ändrar i storyn (fyller i) så gör dem de på sämsta tänkbara sätt, de tar bort guldklimpar från originalet, lägger till långa onödiga scener som är extremt jobbiga att hänga med i samtidigt som de lyckas ändra i hela grundkonceptet (risk för att spoila)! Äsch, denna film har jag nu tillägnat alldeles för mycket tid och text åt, den är inte bra! Den sprutar CG-bajs i dina ögon och allt är bara en ihopklippt röra. Det enda som inte är kasst är skådespeleriet, det är ok. Inget märkvärdigt.Usch, denna film kan jag inte rekommendera någon. 3 av 10 kastanjer!
- Film 3
Pi
Det är tydligt med denna film att Darren Arronofsky vet vad han håller på med. Han ger oss en unik film med en egentligen ganska tråkig story, en lite “artsy” film i svartvitt. Men den är kompilerad på ett så smart sätt att man fastnar för den, eller man fastnar för karaktärerna. Den som bär upp hela filmen är Sean Gullette som Maximillian Cohen. Han spelar trovärdigt en paranoid, introvert mattematiskt geni som låter sitt arbete gå före allt annat i sitt liv. Hela filmen får vi se hans kamp med huvudvärk, panikattacker och ångestattacker samtidigt som han försöker hitta naturens mattematiska mönster. Vi följer hans liv (någon gång på 1960 talet?) och de få människor han har kontakt med, vilka håller hög klass på skådespeleriet de med.Darren visar att det inte krävs avancerade specialeffekter för att göra bra film, samtidigt som han använder mediet han valt till sin fördel. Det är filmat på ett sånt sätt som gör filmen mer trovärdig. Scenerna och kameravinklarna känns “naturliga”, speciellt i kombination med det svartvita. Lite paradoxalt blir det enklare att leva sig in i filmen och berättelsen (och Seans sinne) när så mycket är avskalat. Det kanske man kan jämföra med att läsa en bok helt utan bilder, jämfört med att se en film. Är det bra gjort så känns det inte som att något saknas alls och hjärnan fyller i resten själv (det kan diskuteras länge om specialeffekter och dess nödvändighet och hur de används, men inte nu!).Jag satt fängslad genom hela filmen, även om den egentligen inte var så spännande! Det säger mycket om filmens kvalitet! 7 av 10 kastanjer!
- Film 4
Abraham Lincoln: Vampire hunter
Snygg film! Den skriker av hög kvalitet och man riktigt märker att det har varit duktiga folk med i hela processen. Det är bra (och söta) skådespelare med en vettig bakgrundsstory (även om vampyrer förklaras för lite) och den är framför allt cool. Filmen bygger upp storyn bra, även om den är förutsägbar samtidigt fylls den ut med flera bra och välplacerade “one liners” (med budskap).Detta är en perfekt film att se tillsammans med tjejen eller kompisarna. Lättsmält men ändå spännande och mycket välgjord (till skillnad från Total Recall).Till en början kan namnet få en att tro att den är töntig med en “over the top” känsla ala’ Shoot em’ Up eller något Tarantino kanske skulle regisserat (däremot ser inte jag vare sig Shoot em Up eller Tarantinos filmer som töntiga… förutom Kill Bill).Det är istället en seriös film med lättsmälta budskap kombinerat med coola actionscener som inte är överflödiga. Även fast det kan verka lite fantastikaliskt (använd gärna det ordet) så är det utfört bra och man hänger med i alla fighter. Aldrig får man huvudvärk av för mycket rörelse eller skakiga kameror (som oftast används dåligt). I liknande filmer kan det ofta vara så mycket “glimten i ögat”, nästan som en ursäkt för att få göra dumma saker, det behöver inte betyda att det är dåligt, men jag älskar att de i den här filmen inte har det som en utväg, här skämtas inget bort!
En seriöst bra actionfilm med lite fin sensmoral som höll mig klistrad rakt igenom, jag ville aldrig pausa! 8 av 10 kastanjer!
Sådär ja, nu blev det mycket text i alla fall! Det var kul, kanske kommer mer sånt!
Nästa gång kanske jag delar upp det på en film per inlägg istället! 😀
Majkiboy 